Klövertrötthet – Ett växande problem?

Röd- och vitklöver är de klart viktigaste baljväxterna för svensk grovfoderproduktion.

Att vi lyckas få en god produktion av dessa arter är av största betydelse för total avkastning, växtföljd och ur proteinhänsyn i efterföljande ensilagekvalitet.

Klövertrötthet är ett begrepp som allt oftare dyker upp när man diskuterar med lantbrukare.

Ibland har man som lantbrukare svårt att få fram klöver eller så försvinner den klövern man har snabbt. Rödklöver är mest utsatt och det är här vi har störst problem.

Ofta är det tre orsaker som vanligast ger upphov till klövertrötthet.


 

1.  Rotröta

2.  Klöverröta

3.  Stjälknematoder

 

Bild 1. Rotröta i rödklöver
Bild 1. Rotröta i rödklöver

Rotröta:

Den vanligaste orsaken till att klöverhalten snabbt sjunker i vallen med ökad vallålder.

Rödklöver är den art som är mest utsatt. Övriga baljväxtarter angrips men har ett långsammare sjukdomsförlopp. Vanlig symptombild är att plantorna ser kraftigt försvagade ut. Vid misstanke av rotröta gräv upp och dela på plantans rot. Angripna plantor blir mörkfärgade i rotens mitt vilket gör det lätt att se om man har angrepp (bild 1).

Att använda rödklöver som en ettårig mellangröda ökar inte risken nämnvärt för problem med rotröta utan risken ökar vid senare vallålder.

Dock skall det tilläggas att varje gång klöver odlas sker en infektion som bidrar med mer smitta i jorden.

Sjukdomen motverkas främst genom växtföljd. Viktigt är också att avslagning inte sker för sent så att plantan har tillräckligt med reservkolhydrater till vintern. Vid stora problem kan man välja att odla lusern som har en större motståndskraft.

 

 

Bild 2. Svampens fruktkroppar (apothecier) med syfte att sprida sporer
Bild 2.
Svampens fruktkroppar
(apothecier) med syfte att
sprida sporer

Klöverröta:

Orsakas av en utvintringssvamp och angriper ofta förstaårsvallar värst.

Klöverröta orsakar i dagsläget störts problem i Norrland.

Sjukdomen kan drabba alla klöverarter samt lusern men rödklöver anses vara

särskilt känslig. Skadorna blir synliga på våren genom fläckar med döda

baljväxter. Svarta små klumpar (skelotier) finns då på rothals och bladslidor.

Tidigare under hösten kan man på angripna plantor se svarta prickar på

bladen samt på marken hitta svampens fruktkroppar (bild 2). Den motverkas

främst genom växtföljd. Uppehåll 5 år mellan odling av baljväxter

rekommenderas vid problem.

 

Stjälknematoder:


Angriper alla baljväxter och symptomen är vanligen döda

fläckar med plantor, plantor med många skott och uppsvälld bas. 

Motverkas främst genom att rengöra maskiner mellan fält.
Överlever länge i jorden vilket gör att uppehåll sällan hjälper.